I samband med 20-års firandet uppmärksammar vi personer och händelser som har präglat vårt arbete. Först ut är en intervju med Yvonne Sawert – den första förbundschefen i Samordningsförbundet som tillträdde i maj 2006. 

Hur kom du först i kontakt med Finsam?  

Jag bodde i Umeå och arbetade som länsbildningschef för Västerbottens län. Min utbildning är statsvetare med inriktning på svensk offentlig förvaltning. När Finsamlagstiftningen kom och tjänsten i Södertälje utlystes blev jag intresserad. Det var spännande med en ny lag som kunde vara en del av en lösning på de utmaningarna stuprör i offentlig förvaltning medför. Jag började som förbundschef 1 maj 2006.

Vad gjorde att du engagerade dig i Samordningsförbundet?   

Med mina kunskaper och min kompetens inom offentlig förvaltning kombinerat med den nya lagen om finansiell samordning gjorde att jag såg en möjlighet att skapa samverkan istället för stuprör mellan myndigheter. Lagstiftningen var en möjlighet för att verkligen kunna göra skillnad.

”Lagstiftningen var en möjlighet för att verkligen kunna göra skillnad.”

Kan du berätta om bakgrunden till att Samordningsförbundet bildades?  

Jag var inte på plats i Södertälje när förbundet bildades, men i Södertälje fanns tidigt en problematik med utanförskap, kriminalitet och långtidsarbetslöshet och man insåg att det krävdes samarbete mellan myndigheter för att lösa problematiken.

Vad hände med tanken om att bilda förbund med både Nykvarn och Södertälje?

Det var mycket oklart kring finansieringen. Hur stor del respektive samverkanspart skulle bidra med. Som jag minns det ansåg Nykvarn att kostnaden var för stor i förhållande till de problem som fanns i kommunen så de blev aldrig en del av förbundet.

Hur var starten för dig som förbundschef?   

När jag kom från Umeå fanns det ingen arbetsplats uttänkt. Ingen lokal, inga möbler, ingen IT, mobil eller ens ett namn på förbundet. Jag satt i kommunens lokaler på Nygatan tills det att det nya kommunhuset blev klar för inflyttning. Då fick jag uppdraget att hitta en fristående lokal och bygga upp allt från grunden. Valet blev en lägenhet på Ängsgatan 1a, som fortfarande är förbundets kansli. Jag köpte möbler, tog fram logotypen och skapade namnet SFRIS som förkortning.

Hur fick du med medlemmarna att samarbeta?  

Det var trögt i början. Varje myndighet hade sin uppfattning om vad ett samordningsförbund var och skulle arbeta med. Kunskapen om betydelsen av att arbeta tillsammans var inte så stor. Mycket av mitt arbete gick ut på att försök skapa en ”vi-känsla”. Ett minnesvärt tillfälle var när jag hade lånat udda och lite spektakulära kavajer från ett second-hand-projekt och lät styrelsemedlemmarna ta på sig dem innan de gick till sammanträdet. Det bröt isen och skapade en ny dynamik som möjliggjorde samverkan.

I den nya lokalen på Ängsgatan införde jag att man skulle ta av sig skorna på kansliet. Det blev en symbolisk handling för att skapa en annan typ av möteskultur. Och det var faktiskt så att det inte fanns någon som städade lokalerna mer än jag och förbundets ekonom så lite praktiska skäl var det också.

”I den nya lokalen på Ängsgatan införde jag att man skulle ta av sig skorna på kansliet. Det blev en symbolisk handling för att skapa en annan typ av möteskultur.”

Vilken betydelse har förbundet haft för Södertälje? 

Samordningsförbundet skapade en viktig plattform för samverkan. Chefer och myndigheter fick en yta att mötas på och diskutera gemensamma frågor. Vi gjorde skillnad med många projekt där Slussen var ett som redan hade startat innan jag började min tjänst.

Vad ser du som viktiga fokusområden framåt? 

Förbundet har en viktig roll i att fånga upp människor och forma stöd för inkludering i samhället. Det handlar om att motverka utanförskap och kriminalitet genom att samarbeta på riktigt. Människor är inte omotiverade, de är kanske bara inte motiverade till det du, skolan, föräldrar vill. Ett viktigt område är att fånga den motivationen och leda den till något bra och konstruktivt i individens liv.