Samordningsförbundet i Södertälje är ett av sju förbund i landet som bedriver pilotverksamheter inom ramen av projektet Stoppa Våldet och Nationella Nätverket för Samordningsförbund (NNS). Syftet är att prova hur samordningsförbunden kan samordna såväl insatser för att upptäcka våld som stödinsatser till våldsutsatta. I piloten deltar handläggare från de finansierade insatserna, Alis och MIA-projektet i Södertälje samt Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

Medarbetarna i piloten konstaterar så här långt att det är fortsatt hög andel som svarar att de upplevt våld i nära relationer. Totalt hittills har 77 personer svarat och över 60 % svarar att de utsatts för våld eller bevittnat våld. Det är fler kvinnor än män som utsatts och bevittnat våld. Bilden bekräftas även nationellt inom projektet.

– Att de är så många som inom Samordningsförbundens insatser som har sett eller bevittnat våld är skrämmande och oroväckande. Samtidigt är det angeläget att få kunskap och kunna vägleda till olika stödinsatser som finns inom kommunen, vården och civilsamhället. Vi vet att personer som blir utsatta för våld eller bevittnar våld som barn, ungdom eller vuxen löper större risk för ohälsa och sämre arbetsförmåga, säger Kjell Sjundemark, förbundschef och kontakt för piloten i Södertälje.

Therese Erikstam, arbetskonsulent i Alis, berättar att det blivit lättare att ställa rutinfrågorna bland annat i takt med att samverkan byggts upp med de olika verksamheterna som finns inom kommunen när det gäller våld i nära relationer:

– Vi har tydligare vägar att hänvisa personerna till jämfört med starten. I början var det mer otydligt kring vilka vi kunde samarbeta med. Och så vågar vi prata om våldet i arbetsgruppen, även om det är tungt att som många är drabbade, säger Therese.

Kollegan Helena Wahidi, samordnare/hälsopedagog i MIA Vidare, tycker också att det är lättare att ställa rutinfrågorna idag jämfört med när piloten startade. Bland annat berättar hon om sin farhåga kring frågorna, att de skulle kännas integritetskränkande och leda till ett minskat förtroende för henne som arbetskonsulent i det fortsatta arbetet:

Den oro jag hade, stämde inte med hur det faktisk blev. Tvärtom. Förtroendet har snarare vuxit sig starkare i och med att vi ställer frågan. Och de flesta vill berätta om våldet när de får frågan, säger hon.

”I slutändan handlar det om att våga ställa frågan och våga ta emot svaret, det kan vara avgörande!” Therese Ekstam, medarbetare i piloten

Både Therese och Helena i piloten menar att rutinfrågorna om våld i nära relationer underlättar deras arbete med att stötta personerna närmare arbetsmarknaden genom att rätt stöd kan kopplas in tidigare. Men också att bättre kunna matcha personerna mot en lämplig arbetssituation.

– En positiv effekt med rutinfrågorna är att vi vet mer om vilken miljö som fungerar för personen. Att vi väljer en arbetsplats utifrån vad personer behöver för att kunna få ett fungerande vardagsliv, säger Therese.

Helena ser också hur rutinfrågorna skapar ringar på vattnet när det gäller informationsspridning om våld i nära relationer:

– Vi bidrar inte bara till att personer får möjlighet till rätt stöd, utan vi bidrar även till att sprida information om vad våld i nära relation kan vara, så att fler har kunskap och kan också söka stöd tidigare, säger Helena.

Helenas och Thereses råd till kollegor som vill komma igång med att ställa frågorna:

    • Ta reda på vilket stöd som finns i kommunen tillsammans med din arbetsgrupp
    • Ta hjälp och stöd av kollegor med större vana att arbeta med frågorna.
    • Våga vara öppen om ämnet på arbetsplatsen och/eller i arbetsgruppen.
    • Och så är det viktigt att komma igång!

 


 

 

Tillbaka